Cico and Stuff

Den mest inbitna soffpotatis ni någonsin kunnat misstänka har idag (i spöregn) plötsligt fått frispel. Ur det blå kände jag ett trängande behov utav att rotera på asset. Röra mig snabbare än en snigel. Jag har JOGGAT?!? Hunden var INTE glad. Hans päls var blöt, han avskyr regn och han blängde på mig.

Till min stora förvåning och förtjusning så höll faktiskt sig knäskålen intakt, för första gången på flera år. Ni kanske undrar...vad då? Varför skulle den inte sitta kvar??? Jo, helt enkelt var det som så att för ett par år sedan så skadade jag först knät i en bilolycka. Läkte rätt snabbt, så det var inga konstigheter direkt. Sen landade jag på samma otursförföljda knäskål då något smartarslat litet as till unge gjort en eminent fallfälla med fiskelina som jag givetvis stressad for in i och voltade. Inte bra -tog ett par veckor innan knät var okej den gången.

Sen -the grand finale: Min son kommer en morgon upp i min säng och skall gosa med mig, sen skulle han glida av sängen och...tada...glider så pass över min knäskål att den glider av. Jo...jag skämtar inte, jag trodde fan ta mig att jag skulle dö av skräck. Jag hade ett miffoben -min knäskål satt på utsidan av mitt ben. Där låg jag nyvaken och halvnaken och bara...vad i hela helvete gör jag nu (förutom att skrika rakt ut givetvis).

Sonen skriker av skräck när han skådar mitt ben, springer och hämtar telefonen och skall ringa ambulans. I helvete heller, som om jag tänker låta dem komma och hämta mig med tuttarna i vädret och string?! HELL NO. Lite värdighet om jag får be.

Det hela slutar med att jag -envis som synden drar tillbaka min knäskål. Då kanske ni förstår hur jag är som person *S*...vad då läkare, ambulanser and crap?! Aj fix aj say. Dock så hjälpte det väl så där föga...knäskålen hoppade när jag skulle gå, sen efter ett par timmar hade jag en smärre fotboll till knä. Men, jag kunde ju klä mig i vart fall. Så att läkarbesök vart det trots allt och röntgen.

Sedan den osköna lilla episoden av mitt liv...så har knät strulat satan. Jag har inte kunnat jogga, eller ens springa eftersom det bara klickar till och plötsligt är knäskålen på väg att hoppa av igen. Belive me I rather walk the rest of my life än att vara med om det igen.

Men...åratal av trippande har tydligen äntligen stramat upp den förbannade senan/muskeln/ligamentet eller vad det nu berodde på (slutar lyssna när det är otrevligt). Det var en sådan enorm frihet att faktiskt kunna jogga igen. Kunna springa både i uppförsbacke utan att knät ruckades men även nedför i full fart. Insåg i regnet att...fan...jag har nog saknat det här en smula.

Jag är inte känd för att vara elitgymnast, hurtbulle eller egentligen i ett sådant behov av att jogga. Jag menar, jag är en 34:a som behöver behålla mina kilon mer än jogga av dem. Så...jag kommer nog att jogga ändå, men bara för att jag tycker att det är skönt. Med hunden. Lite korta sträckor. Hade ju inte tänkt döda mig själv, men...asså få upp flåset, kanske även få upp asset på ryggen än nere vid knävecken..och rent av få upp arbetspulsen på hjärtat.

Heh...nej, jag har inte bokat tid för att kolla knölen heller...scary shit. Sonen påminde mig idag om det. I must do it. Snart. Men jag kommer fan bli deprimerad om de säger att det är farligt. Om de vill hugga tittsen av mig. De slaktade ju farmors ena...samma sida som jag hittat min knöl på. Får väl vara glad att man inte har lika stora som henne, men fan ta mig...då ska jag ha plasttuttar. Tänker faktiskt inte leva mitt liv som miss one boob. Där drar jag min gräns. Och inte någon jäkla lös plasttutte att ha i BH´n heller.

Men som sagt...satsar på att det är en finne *S*...låter väl bra med förnekelse.