Cico and Stuff

Underbar sommar...bara varannandags väder. Mörkret har börjat komma på kvällarna redan...försöker ignorera det och bara vara i solen så mycket det bara går. Vart är hettan?!

 

Snart är det dags för det obligatoriska tjejhänget på medis uteserveringar...man får väl hoppas att vädret blir fint. 

 

Märklish, så har jag fått en anstormning på G+ denna sommar har över ett dussin lagt till mig, förstår liksom inte riktigt vart ifrån de kommer, hur de liksom hittat mig där? Varför de lagt till...men men...kanske får svar på det ngn gång hahaha.

 

 

Sjukt uttråkad...det är vad jag är, rastlös...börjat stöka runt här hemma & röja lite...vet inte om det vart bättre, men lite energier försvann från tokfan, kan behövas. Måste se vad mer jag har från tokfan -allt ska ut ur mitt hus helt enkelt. Inget som kan dränera en så pass som det där.

 

Känns faktiskt så. Som om vinden mojnat, allt bara står stilla och man undrar jaha ja...kan det kanske hända något?! Ett själsligt vaccum liksom, där man bara andas och finns till. Ont har man, men hoppas på att det tar slut snart på eländet.

 

Ja, men se där...då fick man så man teg. Ska leka bogserare imorgon bitti?! Inte precis detta bejublade glädjerus som sköljde över en. Kanske mer som en hink kallt vatten. Fuck it, måste jag verkligen det?! Tveksamheten hördes tydligt i min röst medan jag funderade och hon pladdrade på om att den var upptagen, den kunde inte, dom där är bortresta. Bokstaverade fitta i mitt huvud -jag åker på skiten.

 

Fan, jag är verkligen inte på humör för det.

 

Har seriösa funderingar på att fixa något hak i ett otillgängligt område, med stora ytor. Bara sjappa liksom. Den sista månaden har det vart nog med drama och idioti. Ja, mer eller mindre har tanken slagit mig förr...sen är väl frågan vad man kan tänkas stå ut med.

 

Jag menar den ofrånkomliga isoleringen. Nu bor man så pass centralt att varenda kotte kan hitta en, råka trilla förbi. Nu menar jag mer objudna, sådana som äter sig igenom energin på en, som liksom suger musten ur en med sin närvaro.

 

Inser att det är dags att dra en repa på blocket, sälja av en massa kraffs. Rensa i röran. Men orken finns liksom inte riktigt, eller snarare det här med att organisera hjärnkontoret så att man börjar i ett hörn. Men det blir bara kaos, jag vet...eftersom sen blir man avbruten, det ska ordnas med annat, det är barn och deras demands. Nej nej tro inte att de kan tänka sig att hjälpa till inte.

 

De fastnar med någon pinal, eller bara raffsar ut en massa skit och sedan överlämnar de kaoset och övergår till något annat. Kvar sitter man och spottar, fan...ska man släpa ut skiten själv också?!

 

Vill inte åka till Uppsala i afton...vill verkligen inte det.

 

Mr. Dryg bad förvisso om ursäkt sist...efter man fått heta idiot och hora ungefär en halv dag utan anledning egentligen.Inte ok att ta ut sin frustration på mig. Var så förbannad att jag höll på explodera, men hon tog tag i saken den här gången. Hon och jag höll på hamna i regelrätt krig. Det var bara en millimeter ifrån. Och nu ska man ställa upp igen? Hörde han muttra i bakgrunden. Gjorde mig än mindre sugen på att rulla över mitt ass dit. En natt i dårarnas paradis gör ingen lycklig.

 

Jag hade tänkt analysera lilltån...inte sitta inklämd i en bil.

 

 

 

 

Finns alltid skymda korsningar och väjningsplikter att ta hänsyn till, kanske även överraskande moment som får en att parera sin utstakade plan.

 

Jag brukar titulera det: Shit Happens Liksom.  Blunda & ge, res dig & rulla vidare.

 

Lite tragiskt är det, hade besök av en vän jag inte träffat på ett par år. Våra vägar skiljdes ungefär när jag sprang in mot den berömda väggen, smällde mig ordentligt & bouncade tillbaka in i soffan och tog semester från livet. En tuff period i mitt liv, men jag både förlorade och vann på den trippen.

 

Nu kom hon förbi, full som ett arsel, medicinerad till vanvett och skrämde mig nästan med all denna frustration som fräste och bubblade. För en stund kände jag inte alls igen denna människa, hon var galen av sorg och smärta, aggresiv som bara den. Man fick inte en syl i vädret, det var "all about me" så vi försökte lugna ned henne, så man kunde föra en normal dialog...liksom höra vad fan är det som har hänt -ja förutom klassikern utbränd åt helskotta.

 

Jag har ju en förmåga att alltid se vad som är fel, ana mig till problematiken (good or bad, that´s me) och lyckades självfallet pricka bullseye. OUCH! Men det verkade ändå ha en lugnande effekt, efter hon fått ur sig det hela så fick man ont i hjärtat. Frågade givetvis: VARFÖR HAR DU INTE RINGT?! Givetvis det klassiska svaret: Vill inte störa.

 

Ja fine, man kanske inte vill ha allt lastat på sig. Men...när ska man ha vänner om inte när man har det tufft och kämpar i motvind?! Man har ju själv gått igenom liknande perioder i ens liv, liknande förhållanden och när det tar slut, allt skit som kastas, sidor som skall väljas och allt det där andra...typ samvete som folk även ska fylla med skit åt en.

 

En sak har jag lärt mig på livets resa -den enda man kan lita på är sig själv...och barnen :) väldigt tragiskt, men så är det. Familjen...mnja...det är en evig balansgång, där kan man inte alltid förvänta sig stöd, det kan huggas och bitas där med men de finns alltid där ändå.

 

Den här arma kvinnan...helt utlämnad och ensam.

 

Men det intressanta är, att alla de som pekat med hela handen och fallit själva, då när jag inte låg på topp har faktiskt fallit ned själva nu, livet är inte så förbannat lätt alltid. Och att stå med pekpinnar åt andra hjälper inte, en vacker dag är du själv där och tuggar gräs, liksom undrar vad som hände. Är väl inte så att jag är glad att även de fått käka grus.

 

Men en sak har man lärt sig, en smula mer ödmjukhet...och jag har blivit lite mjukare. Det hjälper inte att vara stenhård, även om jag fortfarande är hård på vissa saker (men jag tar steg bak & tänker). Men många av dem som jag känner som fallit på knä, de har fortfarande inte lärt sig något. Jag ser dem, jag hör dem och man undrar....kommer ljuset någonsin gå upp för dem? En av dem...som var värst nästan, hon har fått böja på huvudet nu...hon har sett "ljuset" och kanske äntligen insett att hennes grava avund och missunsamhet kan vara farlig för henne själv.

 

Nej, jag är inte the allmighty själv heller, men jag reflekterar, jag tänker, jag ser. Jag vill i vart fall förändra förfallet :) och jag har insett att karriär är fan ta mig inte allt, pengar är fan ta mig inte allt -inte ifall att du inte hinner leva och njuta undertiden. Då är det bara waist of time and energy, det kommer dränera dig fullständigt, dra dig till botten och spotta upp dig som drivved.

 

Folk som tror de vet så jävla mycket, de måste inse att folk är ite ärliga med allt...och det är bättre att finnas som em hjälpande hand än att skvätta mer skit i båten för att se om/när den tippar. En vacker dag är du själv där -vill du drunkna eller...vill du ha hjälp?

 

Möttes av frågan i morse och bara ehum...vad då?! Skulle jag vara det?! Sjukgymnasten bara skrattade över min gapande och förvånade min. Varför frågar du det och vad fick du det ifrån?!?

 

- Ja, men det står det i dina papper. Bland alla kotsiffror och grejs så står det ordet gravid.

 

VA?! Vad snackar du om??? Kollade pappret och bara gapade...vad då hur fan fick hon till det där? Från vart?

Skrattade och skakade på huvudet, jävla toka...är hon helt från vettet eller? Och hur testade hon mig då? När hon klämde på mig eller? Och brukar man inte upplysa patienten innan man drar till med en "diagnos"?! Känns trevligare i så fall om man kan bli tillfrågad om så är fallet.

 

Kommer till röntgen lite senare, efter träningen. Och vad händer? Sköterskan i luckan tittar lite så där konstigt på mig och undrar om jag är gravid? Men för i satan...nej?! Vad har du fått det ifrån, min galna läkare eller? Ja, det står så i journalen. Bara skrattade igen, jodu...vart ska jag ha det fostret då? I bakfickan eller?! Så nu måste jag liksom kontakta läkaren så hon kan ta bort det ur min journal, annars lär man väl få den frågan konstant.

 

 

Men, väldigt skönt väder. Köpte en latte på sjukhuset och satte mig i parken utanför med de små silverpantrarna med sina rullatorer och rökte. Funderade på vart jag skulle börja min shopping. Hade siktat in mig på en morgonrock i vart fall, sen är det fortfarande att fixa balkongmöbler, men var inte på humör för det.

 

Mina grannar lär ju fnittra sig fördärvade om de råkar skåda mitt fagra ass. Tränar. Ligger på en rulle och gör bensprattel. Står på balkongen som ett retard och drar i mina band. Eller mina små pilates övningar.

 

 

Håller på att slå ihjäl mig mellan varven på bollen. Amen det är ju komedi. Jag skrattar lite för mig själv och undrar om någon tittar. De måste tro att man är en smula knäpp med alla övningar. Men men...det bjuder jag på. Kanske blir jag miss fitness lagom till hösten *hostar lite* hrmfff...hehe hahaha...nej, men...

 

Det här kanske är nästa steg, liksom bygga en ställning på balkongen där jag kan svinga mig som en graciös primat och testa både balans och styrka?! Mina grannar skulle nog alltid sitta på balkongen sen, med handskrivna poängtavlor, ge mig scores för vare livsfarlig grej?! Fan vad hett...åka till bauhuse nästa...köpa lite rör och kopplingar, skruva ihop en egen?!

Ska iväg till och träna imorgon. Hoppas jag slipper stöta på blåögat igen. Jag är typ den enda modell yngre som är där och tränar vid den tiden. Svårt att lista ut vad som händer? Så länge jag hade min lilla PT med mig så var det lugnt. Sist jag var där så började han prata med mig, hans ögon tindrade som en fippin julstjärna, han verkade ha väntat på mig, han slängde sig över mig innan jag ens satt mig på cykeln och man bara jahapps...

"Får jag fråga vad som har hänt? Ja, alltså om du inte har något emot att berätta..." Tänkte att han har nog sett mig innan, när jag släpat mig dit i smärtruset, stel som en fiskpinne. För hur kom sig den frågan annars? Såg ju förfan heeel normal ut (så som man kan, utan ha ätit frukost, dragit en kaffe och stuckit dit i sista minuten..)

 

Mmm...okej, jag kan svara på frågor. Så han började fråga ut mig, helt okej att liksom fråga ett par grejer, men sedan slutade han inte. Sen tittade han mig så där...liksom föör jävla länge i ögonen, man bara snälla vänd på huvudet och lägg ned, ragga inte nu är du vänlig. Mina mentala sms gick inte riktigt fram där. Dock så hade han väldigt fina blå ögon, täta fina svarta fransar...men se där det hjälper inte. Hade precis liksom klivt innanför väggarna. Leave me alone.

 

Tillslut gav jag upp cyklandet -jag var färdiguppvärmd. Min PT tittade lite frågande, men...det struntade jag i. Försökte välja ut maskiner på avstånd från blåögat. Jag är inte social på morgonen, än mindre när jag ska träna. Jo, men se på fan hur snabb den jäveln var...rätt vad det var så satt han brevid igen?! Amen for fuck sake...måste jag vända taggarna utåt?

 

Masade mitt ass in till redskapsrummet istället. Då kommer nästa nisse, en chikolito som lyssnat nyfiket när vi pratade. I mitt stilla sinne tänkte jag...hm...kanske inte ska ha linne på sig nästa gång? Kanske någon mumu-dräkt istället? Eller en polo? Förvisso kommer jag svimma av överhettning innan jag ens trampat loss på pedalen hahaha...men hur kul är det när man ligger och sprattlar med bollar, eller på mattan och man liksom är iaktagen? Såg att blåögat valde en maskin vid dörren, sneglade in med ett flin för att kolla om man var kvar. Satan, får jobba snabbare tydligen, skit i vilopauserna...fan han kommer haffa mig på mattan när jag ligger på rullen och försöker hålla balansen.

 

Far jag av så kommer det garanterat knixa till i nacken så man ser stjärnor. Helskotta hahaha ser redan skräckscenarion. Jag hoppas att vi inte har samma tider igen faktiskt. Jag vill inte ha en BFF eller ett ragg, jag vill bara fredligt komma dit, träna och liksom glida ut. Jag kan vara en smula social -that´s it. 

Börjar nästan tro att jag lider av någon märklig form utav minnesstörningar. Helt seriöst. Min hjärna är på någon märklig väg, den liksom vandrar iväg och är extremt sellektiv. Jag glömmer saker. Helt ärligt menar jag nu :) jag kanske lider av något konstigt stress symptom, som liksom inte märks. Jag känner mig inte stressad. Ja, alltså jag går inte omkring och lider av stress...att jag springer runt som en vild kanin, så där planlöst liksom.

 

Vet liksom inte vad det beror på, men jag kan glömma saker bara så där...uttala meningar och sedan traaa la la laaa?! Behöver skriva lappar. Tappar bort lapparna. Inte bra.

 

Har fått höra av flera att jag är stressad. Bara gapar, va hur då...vad menar du nu då? Men kom och tänka på att jag kanske verkar stressad eftersom jag har axlarna vid öronen? För att jag har ont. För att jag liksom inte kan sänka dem? Kanske är det som folk tolkar som stressad?

 

Fast eftersom minnet verkar lite defekt för ögonblicket, så kanske jag är stressad? Utan att vara medveten om det?! Men jag känner mig inte stressad, mer än när jag hade en tight deadline, råkade på olyckan och jo...mer frustrerad av smärtor, att jag inte kan röra mig som jag vill irriterar mig. Men irritation och stress är två skilda saker. För mig i vart fall hahaha...måste googla?!

 

Behöver köra en ny analys av mitt liv, in i minsta fiber och detalj tror jag. Liksom se om jag hittar något mönster som ligger fel, om det är något jag behöver förändra, eller rätta till.

 

En sak kan jag konstatera -tidsoptimism är en form av stress. För då är man inte ute i god tid, man liksom slaffsar runt in i sista minuten, för att sedan gallopera likt en älg för att minimera antalet överskridna minuter...i sista sekund. Hahaha, DÄR kan jag sätta en stjärna i pannan på mig. Men det är även ev weird form av att jag ogillar att vänta på folk, så jag kommer hellre lite sent så slipper jag vänta. Då ser vi mönstret "tålamod är en dygd"...det vi fick mindre utav.

 

Där har jag hittat ett mönster. Men jag kommer att hitta fler. Nu måste jag kila iväg och köpa cigg. Så jag kan hetsröka och fundera på livet med några liter kaffe, som säkert främjar ett lugn i kroppen och själen. Batterierna är snart slut på datan, så kan inte sitta ute...lika bra att kapitulera för ögonblicket.

I´ll be back...

Hade en bokad tid till läkaren, skulle fixa alla mina remisser var det tänkt. Jag är liksom inte så pigg på besöka läkare, undviker om det inte är kris. Men min sjukgymnast har sagt att jag måste fixa en röntgen eftersom det liksom skiter sig när jag tränar.

 

Lite sjukt är det, jag märker att jag även fått problem med balansen ibland nu efter olyckan. *note to self: fråga läkare om det* Blir liksom lite fylle gång ibland?! Märklish. Dock efter ha väntat nästat en timme på henne, så kommer läkaren äntligen...sen sätter hon igång. Petar på en massa punkter så man nästan bryter ihop av smärtorna. For fuck sake- ge mig bara en remiss till röntgen, sluta tortera mig. Efter en jävla massa petande här & där så kommer vi då till remiss nummer 2. Då bara VA? Asså jag har inte tid? Ursäkta say what?!

 

Jag vart fan förbannad, en timme har jag väntat på min BOKADE tid, för remisser...inte remissen. Utan FLERA. Talade om för damen att nu har jag bokat en längre tid, eftersom jag behövde dessa remisser utöver att de snart efterlyser mig på arbetet för att HON var sen...så cut the crap -printa 2 remisser and shut the fuck up!

 

Jodå, jag fick mina två remisser. Annars hade jag strypt henne med stetoskopet, petat henne med en tungspatel i halsen tills hon vomerade! Hon beklagade sig att "nu hinner jag inte göra en grundlig undersökning"...tänkte nä, tro fan det om det tar 30min att konstatera att min sjukgymnast vill att jag röntgar mig, då underlagen finns om sjukskrivning, olyckan och hela faderutten. Ska det då ta en halvtimmes petande att printa iväg en remiss? Nä, egentligen inte -allt står redan dokumenterat i journalen det enda som saknades var ett papper liksom?!

 

Sen vart dagen på sniskan, eftersom allt förskjutits pga denna nogranna läkare (bra förvisso ibland, men inte om det var mer som skulle fixas) En remiss till "röntga tutten & kolla knöl" hanns inte med. Den kan vara viktig. Men jaja jag får skaffa guldkort på vårdcentralen, se till att de har bjudkaffe av rätt märke och prenumererar på rätt tidningar.

 

Sen så blir det nog kalas. Kommer kunna spela poker med mina remisslappar. Jo, jag är väldigt slö av mig att masa mitt ass till läkare...har väl typ en lista på grejer att pricka av egentligen. Men har hunnit ganska långt på den nu. Man blir väl en smula anti när man alltid får sina farhågor besannade. Mina "onda aningar" är ofta rätt. Typ ta bara gluten -anade det...men vidden av det, när allt bara rycktes framför munnen på en "inte äta det där..inte det där...inte det där...och ja just det INTE det där". Jag var nära på att börja gråta.

Så enormt skönt att få gnälla av sig ibland. Bara helt menlöst bitchande. Är så irriterad på en viss person med bihang. Ska man leka finare än vad man är så...bör man nog hålla fasaden polerad till det yttersta. Inte perforera den och blunda.

 

Hade besök i helgen. Var väl trevligt till en viss nivå. Sen började det. En person nämde något som den personen först och främst inte har alls att göra med, har inte talat med den personen om det hela...så man vet vem "källan" är, så sonika vänder jag mig till det läckande sållet och säger: Jaha du, så av vilken anledning har du berättat det där för honom? Samtidigt som jag vänder mig till herrn och undrar vad han ville komma med sitt lilla skvaller?

 

Det blinkades...både han vart illröd, hon fokuserade blicken på kaffebryggaren och ville mest försvinna i ett hål. Sen vart det väldigt tyst. Jag blir irriterad när saker man sagt i förtroende till en person kommer ut ur munnen från en annan. Inte okej.

 

Ja, det hela eskalerade självfallet några timmar senare efter middagen. Då får man sig en känga av herrn?! Oprovocerat och helt random blir man anklagad för något. Det tog hus i helvete kan jag bara säga -visade dem dörren och det var bara att pallra ut arslena omedelbart om vi inte skulle hamna i slagsmål. Det kokade i mig. Jävla oförskämda pissråtta. Hon sa något lojt om "be om ursäkt" medan han fräste än mer innan han stövlade ned.

 

Mmm...skitbra grejer. Hon skulle ringa då hon kom hem. Jo, tjena. Inte lyft luren sedan dess, eller jo hon ringde dagen efter, sent. Hon hörde på min röst att jag var pissd off fortfarande. Ursäktade sig med att hon skulle fixa något, ringer igen om en stund.  3 dar senare ringer han och stammar ur sig en ursäkt per telefon. Jag riktigt ser hur hon sitter brevid med högtalartelefon inkopplad så hon hör samtalet. 

 

Kände att den där lama väl repeterade ursäkten kunde de köra upp därbak. Ska det ta 3 dar att leverera den, så fuck off. Och då hon själv legat lågt så vet hon att det är kört. Jag är uppretad och försöka slicka mitt arsle fungerar inte. Talade klart och tydligt om för herrn att: du, snällt att du ringer...men om det ska ta TRE dagar för att be om ursäkt för att DU dampar loss och är oförskämd -då vet jag. Hon har tjatat i 3 dar på dig och äntligen lyckats få dig att ringa. Betyder mao INGET i mina öron.

 

Som jag alltid brukar säga -en ursäkt är bara en massa ord som inte betyder något. Det som betyder något är handling. Man kan be om ursäkt en miljon gånger, men beter man sig ändå likadant jämt...så kommer man få leverera många ursäkter. Tomma ord helt enkelt.

 

And jupps...jag är långsint på vissa saker. Finns en person som sa ngt för ett par år sedan -still not talking. Finns en till som fick foten i pannan. Och ja, för ett par veckor sedan bröt jag förresten med en till hahaha... fyfan, jag är grym på att sålla. Men den kvinnan for på röven för att hon inte står för sina ord. Sånt kan irritera mig, en ren principsak...fast självfallet ligger det mer bakom, så det vart mer droppen och det är så skönt att hon for med asset före.

 

Dock idag så stötte jag på henne *my luck* så vart tvungen att hälsa tyvärr. Hoppas bara att hon inte inbillar sig att det betyder att jag ska bli "sams". Men eftersom hon mer såg svimfärdig utav att se mig och att jag tilltalade henne, så antar jag att man kan tolka det som "she´ll keep her distance".

 

Hehe...jag är nog lite hetsig i temperamentet tror jag. Bara lite.

Kontentan av det hela är att det är fantastiskt hur min kropp har klarat alla dessa påfrestningar, att jag faktiskt kan röra mig. Skitkul att höra...igen. Tro mig, det mesta sitter i ren och skär jävla viljestyrka. All denna smärta har gått på högvarv i många år nu, man vänjersig faktiskt.

Sen får man liksom frågan...ja, men ska man vänja sig vid det då? Är det bra?

Självfallet inte, det fattar väl villken idiot som helst hahaha...men vad fan gör man? Om inte jag lagar mat till mina ungar, så lagar sig inte maten själv. Om inte jag städar...så städar sig inte huset mirakulöst. Om jag så har ont i huvudet eller i arslet, är väl skitesamma...bara det blir gjort. Om jag får poppa ett piller, eller skiter i det och blir grinig tillslut...är väl som det är. Jag kan inte trolla.

Ja, jag har en son som kan hjälpa till...men det är knappast en avlastning då man behöver tjata arslet ur led för att saker ska ske, tillslut ruttnar jag och gör det själv, eftersom "jag gör det sen" innebär allt från en timme till en vecka. Tyvärr är jag inte född med det tålamodet. Även om jag kan skita i vissa saker.

"Du måste ta hand om dig"...jaha du...berätta vad du menar, berätta gärna hur i hela helvete jag ska göra det då? "Inte stressa"...men jag stressar inte, inte mer än vad man behöver ibland om man planerar med asset dvs.

Vad är ta hand om dig? Ska jag helt sonika lägga mig i soffan med pralinasken? Titta på mounttvättberg? Fundera på om "senare" innebär att det blir handlat mjölk hem? Om sonen köper det man ber han om, eller kommer med annat skit hem som bara får en att stöna. Nej, jag är väl ett smärre kontrollfreak på så vis kanske.

Men får jag fel grejer hem så kan jag inte käka...då dundrar matallerigerna igång. Men jag ska ta hand om mig? Känner att jag bara blir en smula irriterad faktiskt. Vem fan roddar ihop vardagen om inte jag gör det? Den där långbenta fjanten på andra sidan atlanten eller? Kommer en magisk liten lady poppa upp med en middag, nystruken tvätt, fixat middag till barnen? Nej, knappast troligt. It´s me...only me helt enkelt. Sen kan mina axlar sitta ovanför pannbenet likväl...it´s meeee ändå :)

Får nervryck i ögat när folk säger "du måste ta hand om dig"...jo, det vet jag...men jag ska ha tid att klämma in den tiden för att just kunna ta hand om mig. Det är DÄR skon klämmer.

Så tillbaka till ritbordet. Planera om. Kommer få ta en diskussion med min lätt slöa teen...IGEN...men han har svårt att begripa det hela. För just nu jobbar han. Då är det jobbigt för han att plocka ur maskiner. För han har faktiskt j o b b a t. Amen no shit sherlock...vad fan tror du att jag gör? Pillar mig i vad då? Men likförbannat ska det finnas nytvättat, nydiskat, nylagat, nyservat...kanske kan det vara som så att inte ens jag tycker det är sååå fantastiskt kul att dansa zorba med golvmoppen? Rasta hund? Men...tackar som frågar. Kul att du avlastar & hjälper till?

Ja, jag har nått en viss kokpunkt efter den här helgen, skickat min 5 åring till mormor...och hade tonåringen hemma. Jag svär, han är fan ta mig värre än lillen?! Jesus säger jag bara....jag tror han lider av en bokstavsdiagnos, eller kan det vara ren och skär egoism? Jobbigare jävel får man leta efter. Han satt brevid mig i soffan, började hoppa...sjunga och bröla?! Tittade på han, frågade om han led av ngt speciellt idag? Kanske saknade sin bror? Jag kunde knappt prata i telefon då han förde ett sådant liv. Frågade om han kanske ville bli kramad? Vad saknades honnom för att bete sig som en idiot.

Förrens jag drog fram mobilen, ljög om att jag filmade hans spektakel och skulle ladda upp på fejan så hejdade han sig en smula. Men ärligt talat?! Frispel eller vad?!

Idag jobbar han sent...tack gode gud för det. Var ledig idag eftersom jag skulle till läkaren...så jag har fått njuta själv, bara lilla dampråttan till hund hemma. SOM jag har beställt ett antiskäll halsband till. Med någon vibrerande funktion. Så...hahahaha funkar det inte runt halsen, så kan man kanske placera det i hans nedre regioner, så kanske han blir lugn?

Jag hänger mig själv snart...ja,inte på riktigt men ...typ mentalt en smula. Liksom sträcker ut tungan och spelar död en sväng. Jag har fan fått nog snart. Ursh vilken helg säger jag bara. Tur man lämnat hemmet en sväng, annars hade man fått frispel direkt. Vinaftnar får en att bli lite lagom loj ;)

En märklig sak idag...fick ett mess av en herre som uttalade sig om min ögonfärg & lite annat suspekt?! 99% av bilderna är med brills på de med eyes är inte tydliga nog. Ursh, bara det inte är som en gång förut...ngn man dejtat tidigare som sitter och lurar bakom någon knepig profil. Obehagligt.

Sötnöt hörde av sig häromsistens...tror liksom inte ljuset gått upp (jo, nu har det gått upp med buller & bång). Seri-fuckin-öst...tar man någon så för given, så måste man inse att det kommer braka åt helvete förr eller senare.

Haha...syrran trodde jag spenderat igår hos han?!VA?! Är du sjuk eller?! Varför i hela helvete skulle jag ha åkt dit för?!? Står det efterbliven i min panna, eller?

Hon hade tydligen ringt igår och jag svarade aldrig?! Nä, men kanske rastat hunden? Vart iväg och träffat folk? Kom hem och pimplade vin?!

Och var en millimeter från att åka till...en annan (dock hade jag druckit)...hahaha hon skulle bara veta. Vet inte varför hon har hetsat upp sig så pass om nöten. Nöten tog mitt hjärta adjö utav långt innan hon visste det, långt innan han själv ens kopplade det. Mina beslut gör jag själv...ingen behöver lägga sig i det.

Kära dåre...din googletranslate i kombination med att din nick har ett kvinnligt namn får mig så attraherad att jag inte vet till mig?! Att du utöver det närmar dig 60 med stormsteg...får det att tindra i ögonen på mig. Är plånboken fetare än fet, samt att du inte kräver äktenskapsförord så kanske...bara kanske, kan jag hänvisa dig vidare till någon dam i passande ålder.

*Undrar vad DOS betyder? DOS frågor? Wow...känner mig hedrad av den knagliga lilla texten nedan. Rik ung...what the fuck ever, säkert hett!!!

Hur är du jag hoppas ni gör bra. Jag är relativt nytt för hela Internet dejting sak. Jag kom över din profil och jag det sätt du beskriver i din annons. Skulle du vara intresserad av att överensstämma med mig för att utforska möjligheten att ha ett datum med mig? Jag är 55 år gamla rika unga människan enda, looking for en allvarlig relation som leder till eviga äktenskap och förhoppningsvis för ett ömsesidigt om våra personligheter och mål är förenliga. Du skulle ta en minut att läsa min profil och låt mig veta dina tankar. Jag hoppas att denna känsla är ömsesidig, jag vill bara att du ska veta att våra avstånd verkligen inte DOS frågor till mig

Jag hoppas du hittar min profil tilltalande och att du anser att skriva till mig snart. gärna överensstämmer med mig och jag på chatten. Om du är på rad så att vi kan dela mer information om varandra och kan skicka dig mina bilder. Jag kommer att väntar på att höra från dig

Min personliga e-postadress:

[email protected]

Jack