Cico and Stuff

Mina tankar, mina väs & fräs, min vardag med vår lilla tokiga valp Cico

Trovärdigt eller bara regn

Kategori: Allmänt

Underbar sommar...bara varannandags väder. Mörkret har börjat komma på kvällarna redan...försöker ignorera det och bara vara i solen så mycket det bara går. Vart är hettan?!
 
Snart är det dags för det obligatoriska tjejhänget på medis uteserveringar...man får väl hoppas att vädret blir fint. 
 
Märklish, så har jag fått en anstormning på G+ denna sommar har över ett dussin lagt till mig, förstår liksom inte riktigt vart ifrån de kommer, hur de liksom hittat mig där? Varför de lagt till...men men...kanske får svar på det ngn gång hahaha.
 
 
Sjukt uttråkad...det är vad jag är, rastlös...börjat stöka runt här hemma & röja lite...vet inte om det vart bättre, men lite energier försvann från tokfan, kan behövas. Måste se vad mer jag har från tokfan -allt ska ut ur mitt hus helt enkelt. Inget som kan dränera en så pass som det där.
 

Vacuum & stiltje

Kategori: Allmänt

Känns faktiskt så. Som om vinden mojnat, allt bara står stilla och man undrar jaha ja...kan det kanske hända något?! Ett själsligt vaccum liksom, där man bara andas och finns till. Ont har man, men hoppas på att det tar slut snart på eländet.
 
Ja, men se där...då fick man så man teg. Ska leka bogserare imorgon bitti?! Inte precis detta bejublade glädjerus som sköljde över en. Kanske mer som en hink kallt vatten. Fuck it, måste jag verkligen det?! Tveksamheten hördes tydligt i min röst medan jag funderade och hon pladdrade på om att den var upptagen, den kunde inte, dom där är bortresta. Bokstaverade fitta i mitt huvud -jag åker på skiten.
 
Fan, jag är verkligen inte på humör för det.
 
Har seriösa funderingar på att fixa något hak i ett otillgängligt område, med stora ytor. Bara sjappa liksom. Den sista månaden har det vart nog med drama och idioti. Ja, mer eller mindre har tanken slagit mig förr...sen är väl frågan vad man kan tänkas stå ut med.
 
Jag menar den ofrånkomliga isoleringen. Nu bor man så pass centralt att varenda kotte kan hitta en, råka trilla förbi. Nu menar jag mer objudna, sådana som äter sig igenom energin på en, som liksom suger musten ur en med sin närvaro.
 
Inser att det är dags att dra en repa på blocket, sälja av en massa kraffs. Rensa i röran. Men orken finns liksom inte riktigt, eller snarare det här med att organisera hjärnkontoret så att man börjar i ett hörn. Men det blir bara kaos, jag vet...eftersom sen blir man avbruten, det ska ordnas med annat, det är barn och deras demands. Nej nej tro inte att de kan tänka sig att hjälpa till inte.
 
De fastnar med någon pinal, eller bara raffsar ut en massa skit och sedan överlämnar de kaoset och övergår till något annat. Kvar sitter man och spottar, fan...ska man släpa ut skiten själv också?!
 
Vill inte åka till Uppsala i afton...vill verkligen inte det.
 
Mr. Dryg bad förvisso om ursäkt sist...efter man fått heta idiot och hora ungefär en halv dag utan anledning egentligen.Inte ok att ta ut sin frustration på mig. Var så förbannad att jag höll på explodera, men hon tog tag i saken den här gången. Hon och jag höll på hamna i regelrätt krig. Det var bara en millimeter ifrån. Och nu ska man ställa upp igen? Hörde han muttra i bakgrunden. Gjorde mig än mindre sugen på att rulla över mitt ass dit. En natt i dårarnas paradis gör ingen lycklig.
 
Jag hade tänkt analysera lilltån...inte sitta inklämd i en bil.
 
 
 
 

Livet är så olikt teorin...

Kategori: Allmänt

Finns alltid skymda korsningar och väjningsplikter att ta hänsyn till, kanske även överraskande moment som får en att parera sin utstakade plan.
 
Jag brukar titulera det: Shit Happens Liksom.  Blunda & ge, res dig & rulla vidare.
 
Lite tragiskt är det, hade besök av en vän jag inte träffat på ett par år. Våra vägar skiljdes ungefär när jag sprang in mot den berömda väggen, smällde mig ordentligt & bouncade tillbaka in i soffan och tog semester från livet. En tuff period i mitt liv, men jag både förlorade och vann på den trippen.
 
Nu kom hon förbi, full som ett arsel, medicinerad till vanvett och skrämde mig nästan med all denna frustration som fräste och bubblade. För en stund kände jag inte alls igen denna människa, hon var galen av sorg och smärta, aggresiv som bara den. Man fick inte en syl i vädret, det var "all about me" så vi försökte lugna ned henne, så man kunde föra en normal dialog...liksom höra vad fan är det som har hänt -ja förutom klassikern utbränd åt helskotta.
 
Jag har ju en förmåga att alltid se vad som är fel, ana mig till problematiken (good or bad, that´s me) och lyckades självfallet pricka bullseye. OUCH! Men det verkade ändå ha en lugnande effekt, efter hon fått ur sig det hela så fick man ont i hjärtat. Frågade givetvis: VARFÖR HAR DU INTE RINGT?! Givetvis det klassiska svaret: Vill inte störa.
 
Ja fine, man kanske inte vill ha allt lastat på sig. Men...när ska man ha vänner om inte när man har det tufft och kämpar i motvind?! Man har ju själv gått igenom liknande perioder i ens liv, liknande förhållanden och när det tar slut, allt skit som kastas, sidor som skall väljas och allt det där andra...typ samvete som folk även ska fylla med skit åt en.
 
En sak har jag lärt mig på livets resa -den enda man kan lita på är sig själv...och barnen :) väldigt tragiskt, men så är det. Familjen...mnja...det är en evig balansgång, där kan man inte alltid förvänta sig stöd, det kan huggas och bitas där med men de finns alltid där ändå.
 
Den här arma kvinnan...helt utlämnad och ensam.
 
Men det intressanta är, att alla de som pekat med hela handen och fallit själva, då när jag inte låg på topp har faktiskt fallit ned själva nu, livet är inte så förbannat lätt alltid. Och att stå med pekpinnar åt andra hjälper inte, en vacker dag är du själv där och tuggar gräs, liksom undrar vad som hände. Är väl inte så att jag är glad att även de fått käka grus.
 
Men en sak har man lärt sig, en smula mer ödmjukhet...och jag har blivit lite mjukare. Det hjälper inte att vara stenhård, även om jag fortfarande är hård på vissa saker (men jag tar steg bak & tänker). Men många av dem som jag känner som fallit på knä, de har fortfarande inte lärt sig något. Jag ser dem, jag hör dem och man undrar....kommer ljuset någonsin gå upp för dem? En av dem...som var värst nästan, hon har fått böja på huvudet nu...hon har sett "ljuset" och kanske äntligen insett att hennes grava avund och missunsamhet kan vara farlig för henne själv.
 
Nej, jag är inte the allmighty själv heller, men jag reflekterar, jag tänker, jag ser. Jag vill i vart fall förändra förfallet :) och jag har insett att karriär är fan ta mig inte allt, pengar är fan ta mig inte allt -inte ifall att du inte hinner leva och njuta undertiden. Då är det bara waist of time and energy, det kommer dränera dig fullständigt, dra dig till botten och spotta upp dig som drivved.
 
Folk som tror de vet så jävla mycket, de måste inse att folk är ite ärliga med allt...och det är bättre att finnas som em hjälpande hand än att skvätta mer skit i båten för att se om/när den tippar. En vacker dag är du själv där -vill du drunkna eller...vill du ha hjälp?