Cico and Stuff

Känns faktiskt så. Som om vinden mojnat, allt bara står stilla och man undrar jaha ja...kan det kanske hända något?! Ett själsligt vaccum liksom, där man bara andas och finns till. Ont har man, men hoppas på att det tar slut snart på eländet.

 

Ja, men se där...då fick man så man teg. Ska leka bogserare imorgon bitti?! Inte precis detta bejublade glädjerus som sköljde över en. Kanske mer som en hink kallt vatten. Fuck it, måste jag verkligen det?! Tveksamheten hördes tydligt i min röst medan jag funderade och hon pladdrade på om att den var upptagen, den kunde inte, dom där är bortresta. Bokstaverade fitta i mitt huvud -jag åker på skiten.

 

Fan, jag är verkligen inte på humör för det.

 

Har seriösa funderingar på att fixa något hak i ett otillgängligt område, med stora ytor. Bara sjappa liksom. Den sista månaden har det vart nog med drama och idioti. Ja, mer eller mindre har tanken slagit mig förr...sen är väl frågan vad man kan tänkas stå ut med.

 

Jag menar den ofrånkomliga isoleringen. Nu bor man så pass centralt att varenda kotte kan hitta en, råka trilla förbi. Nu menar jag mer objudna, sådana som äter sig igenom energin på en, som liksom suger musten ur en med sin närvaro.

 

Inser att det är dags att dra en repa på blocket, sälja av en massa kraffs. Rensa i röran. Men orken finns liksom inte riktigt, eller snarare det här med att organisera hjärnkontoret så att man börjar i ett hörn. Men det blir bara kaos, jag vet...eftersom sen blir man avbruten, det ska ordnas med annat, det är barn och deras demands. Nej nej tro inte att de kan tänka sig att hjälpa till inte.

 

De fastnar med någon pinal, eller bara raffsar ut en massa skit och sedan överlämnar de kaoset och övergår till något annat. Kvar sitter man och spottar, fan...ska man släpa ut skiten själv också?!

 

Vill inte åka till Uppsala i afton...vill verkligen inte det.

 

Mr. Dryg bad förvisso om ursäkt sist...efter man fått heta idiot och hora ungefär en halv dag utan anledning egentligen.Inte ok att ta ut sin frustration på mig. Var så förbannad att jag höll på explodera, men hon tog tag i saken den här gången. Hon och jag höll på hamna i regelrätt krig. Det var bara en millimeter ifrån. Och nu ska man ställa upp igen? Hörde han muttra i bakgrunden. Gjorde mig än mindre sugen på att rulla över mitt ass dit. En natt i dårarnas paradis gör ingen lycklig.

 

Jag hade tänkt analysera lilltån...inte sitta inklämd i en bil.

 

 

 

 

Finns alltid skymda korsningar och väjningsplikter att ta hänsyn till, kanske även överraskande moment som får en att parera sin utstakade plan.

 

Jag brukar titulera det: Shit Happens Liksom.  Blunda & ge, res dig & rulla vidare.

 

Lite tragiskt är det, hade besök av en vän jag inte träffat på ett par år. Våra vägar skiljdes ungefär när jag sprang in mot den berömda väggen, smällde mig ordentligt & bouncade tillbaka in i soffan och tog semester från livet. En tuff period i mitt liv, men jag både förlorade och vann på den trippen.

 

Nu kom hon förbi, full som ett arsel, medicinerad till vanvett och skrämde mig nästan med all denna frustration som fräste och bubblade. För en stund kände jag inte alls igen denna människa, hon var galen av sorg och smärta, aggresiv som bara den. Man fick inte en syl i vädret, det var "all about me" så vi försökte lugna ned henne, så man kunde föra en normal dialog...liksom höra vad fan är det som har hänt -ja förutom klassikern utbränd åt helskotta.

 

Jag har ju en förmåga att alltid se vad som är fel, ana mig till problematiken (good or bad, that´s me) och lyckades självfallet pricka bullseye. OUCH! Men det verkade ändå ha en lugnande effekt, efter hon fått ur sig det hela så fick man ont i hjärtat. Frågade givetvis: VARFÖR HAR DU INTE RINGT?! Givetvis det klassiska svaret: Vill inte störa.

 

Ja fine, man kanske inte vill ha allt lastat på sig. Men...när ska man ha vänner om inte när man har det tufft och kämpar i motvind?! Man har ju själv gått igenom liknande perioder i ens liv, liknande förhållanden och när det tar slut, allt skit som kastas, sidor som skall väljas och allt det där andra...typ samvete som folk även ska fylla med skit åt en.

 

En sak har jag lärt mig på livets resa -den enda man kan lita på är sig själv...och barnen :) väldigt tragiskt, men så är det. Familjen...mnja...det är en evig balansgång, där kan man inte alltid förvänta sig stöd, det kan huggas och bitas där med men de finns alltid där ändå.

 

Den här arma kvinnan...helt utlämnad och ensam.

 

Men det intressanta är, att alla de som pekat med hela handen och fallit själva, då när jag inte låg på topp har faktiskt fallit ned själva nu, livet är inte så förbannat lätt alltid. Och att stå med pekpinnar åt andra hjälper inte, en vacker dag är du själv där och tuggar gräs, liksom undrar vad som hände. Är väl inte så att jag är glad att även de fått käka grus.

 

Men en sak har man lärt sig, en smula mer ödmjukhet...och jag har blivit lite mjukare. Det hjälper inte att vara stenhård, även om jag fortfarande är hård på vissa saker (men jag tar steg bak & tänker). Men många av dem som jag känner som fallit på knä, de har fortfarande inte lärt sig något. Jag ser dem, jag hör dem och man undrar....kommer ljuset någonsin gå upp för dem? En av dem...som var värst nästan, hon har fått böja på huvudet nu...hon har sett "ljuset" och kanske äntligen insett att hennes grava avund och missunsamhet kan vara farlig för henne själv.

 

Nej, jag är inte the allmighty själv heller, men jag reflekterar, jag tänker, jag ser. Jag vill i vart fall förändra förfallet :) och jag har insett att karriär är fan ta mig inte allt, pengar är fan ta mig inte allt -inte ifall att du inte hinner leva och njuta undertiden. Då är det bara waist of time and energy, det kommer dränera dig fullständigt, dra dig till botten och spotta upp dig som drivved.

 

Folk som tror de vet så jävla mycket, de måste inse att folk är ite ärliga med allt...och det är bättre att finnas som em hjälpande hand än att skvätta mer skit i båten för att se om/när den tippar. En vacker dag är du själv där -vill du drunkna eller...vill du ha hjälp?

 

Så enormt skönt att få gnälla av sig ibland. Bara helt menlöst bitchande. Är så irriterad på en viss person med bihang. Ska man leka finare än vad man är så...bör man nog hålla fasaden polerad till det yttersta. Inte perforera den och blunda.

 

Hade besök i helgen. Var väl trevligt till en viss nivå. Sen började det. En person nämde något som den personen först och främst inte har alls att göra med, har inte talat med den personen om det hela...så man vet vem "källan" är, så sonika vänder jag mig till det läckande sållet och säger: Jaha du, så av vilken anledning har du berättat det där för honom? Samtidigt som jag vänder mig till herrn och undrar vad han ville komma med sitt lilla skvaller?

 

Det blinkades...både han vart illröd, hon fokuserade blicken på kaffebryggaren och ville mest försvinna i ett hål. Sen vart det väldigt tyst. Jag blir irriterad när saker man sagt i förtroende till en person kommer ut ur munnen från en annan. Inte okej.

 

Ja, det hela eskalerade självfallet några timmar senare efter middagen. Då får man sig en känga av herrn?! Oprovocerat och helt random blir man anklagad för något. Det tog hus i helvete kan jag bara säga -visade dem dörren och det var bara att pallra ut arslena omedelbart om vi inte skulle hamna i slagsmål. Det kokade i mig. Jävla oförskämda pissråtta. Hon sa något lojt om "be om ursäkt" medan han fräste än mer innan han stövlade ned.

 

Mmm...skitbra grejer. Hon skulle ringa då hon kom hem. Jo, tjena. Inte lyft luren sedan dess, eller jo hon ringde dagen efter, sent. Hon hörde på min röst att jag var pissd off fortfarande. Ursäktade sig med att hon skulle fixa något, ringer igen om en stund.  3 dar senare ringer han och stammar ur sig en ursäkt per telefon. Jag riktigt ser hur hon sitter brevid med högtalartelefon inkopplad så hon hör samtalet. 

 

Kände att den där lama väl repeterade ursäkten kunde de köra upp därbak. Ska det ta 3 dar att leverera den, så fuck off. Och då hon själv legat lågt så vet hon att det är kört. Jag är uppretad och försöka slicka mitt arsle fungerar inte. Talade klart och tydligt om för herrn att: du, snällt att du ringer...men om det ska ta TRE dagar för att be om ursäkt för att DU dampar loss och är oförskämd -då vet jag. Hon har tjatat i 3 dar på dig och äntligen lyckats få dig att ringa. Betyder mao INGET i mina öron.

 

Som jag alltid brukar säga -en ursäkt är bara en massa ord som inte betyder något. Det som betyder något är handling. Man kan be om ursäkt en miljon gånger, men beter man sig ändå likadant jämt...så kommer man få leverera många ursäkter. Tomma ord helt enkelt.

 

And jupps...jag är långsint på vissa saker. Finns en person som sa ngt för ett par år sedan -still not talking. Finns en till som fick foten i pannan. Och ja, för ett par veckor sedan bröt jag förresten med en till hahaha... fyfan, jag är grym på att sålla. Men den kvinnan for på röven för att hon inte står för sina ord. Sånt kan irritera mig, en ren principsak...fast självfallet ligger det mer bakom, så det vart mer droppen och det är så skönt att hon for med asset före.

 

Dock idag så stötte jag på henne *my luck* så vart tvungen att hälsa tyvärr. Hoppas bara att hon inte inbillar sig att det betyder att jag ska bli "sams". Men eftersom hon mer såg svimfärdig utav att se mig och att jag tilltalade henne, så antar jag att man kan tolka det som "she´ll keep her distance".

 

Hehe...jag är nog lite hetsig i temperamentet tror jag. Bara lite.

Sen hem och ta ut hunden...amen helskotta, det var det värsta jag vart med om. Knappt hålla i kopplet, man bara ooooh...det va otrevligt aaaaah bli klar din odåga...iiiiih dra inte i kopplet är du söt annars gråter jag snart. Väl hemma så var det bara att sätta sig med stora ring-listan. Fixa en akuttid till sjukgymnasten.

Lättare sagt än gjort. Ett dussin samtal hit & dit, så lyckades jag i vart fall fixa en tid om 2 veckor?! Helskotta. Vad fan ska man göra nu då? Köra pingvingång i två veckor?! Bara att ringa läkaren och be om en burk knark, liksom knocka topparna av det värsta...dock inte bra eftersom låsningarna lär väl bli än värre eftersom jag aldrig kan sitta still heller.

Vart sms-bombad av alla gästerna, man bara jaha ja...det också. Mitt bland alla hysteriska "vad önskar han sig" sms så kom ett speciellt. Liksom guld värt. "Hur mår du gumman? Hur går det?"

Tack och lov för min söta killkompis som bara SWOOCH ur det blå kom han som en ängel & styrde upp alles. Rastade hunden, hjälpte mig plocka disken, dammsuga & torka av golven. Blåste ballonger som han aldrig roat sig med annat...själv tänkte jag...oj, jag hade nog svimmat efter 3:e?! Typ syrebrist. Hatar att blåsa ballonger, får ont i kinderna efter sjuttioelfte & helt klart grav syrebrist hahaha. Han fixade lunch åt mig, sen swoochade han iväg lika snabbt som han dundrade in genom dörren?! Drömde jag, eller? Nej men dukat var det & serpentiner...

Sen var det bara att vänta på mamsen. Hon fick köra min bil eftersom jag var i sådant oskick med synrubbningar & domningarna i armarna. Brorsan var barnvakt medan vi köpte tårtor. Fan, första gången på 4 år som jag inte har bakat ett gäng tårtor till min lilla sötis. Fast å andra sidan..efter förra årets fiasko med MC´n som kunde tas för en kanin...så kanske man bara ska vara tacksam hahaha. Ursh. Livet var så enkelt när ungarna älskade ormtårtan och bara ville ha den i olika kulör, när de slogs om huvudet och skratta sig lila åt den som fick svansen.

Ja...sen var kalaset i full gång...sista gästen lämnade oss strax innan midnatt. My lord, hunden har sovit...han har älskat att få provsitta i alla de olika gästernas famn...även om han stalkat sin stora idol: dvs Mig ett fåtal gånger, så tillbringade han mer tid att vara social?!? WOW!

Fimpade en annan vän idag, men hon tog fan ta mig priset med sitt smsande och ringande. Man bara..du vi har K A L A S nu, är det okej att jag inte vill tillbringa min sons födelsedag att messa med dig?! Är det okej att jag iggar dina samtal? Jo då, det var det. Men hon påbörjade smshaglet 9.50 och har fortsatt med spridda skurar fram tills ja vad kan klockan ha vart när jag lackade? Typ åtta på kvällen. Bad henne möta mig ute, sen jävlar i min låda...ett par väld valda ord som gick ut på: Fuck off, ring inte mig igen...oookej?!

Kan det verkligen vara så svårt att respektera att man inte har tid? Seriöst?! Och onödiga tjat-sms?! Är det något jag avskyr så är det tjat. Jag är inte Gud, jag kan inte lösa DINA problem. Vem fan har löst mina? EVER? Jo, jag själv. Hade hon velat ngt så kunde även hon frågat om jag behövde hjälp istället. Eller accepterat smsn från imorse att jag INTE har tid, jag dör av smärtor &

Reunion my ass. Jag har inte märkt av några skillnader alls. Snarare än mer stelbent. Så vad göra? Jo, då söker vi vidare helt enkelt. Jag förklarar inte samma sak hur många gånger som helst, har man andra prioriterungar så bör man kanske ta sig en funderare.

Skitsnackare, smörare och annat kraffs kommer inte långt med mig. Jag kan se mellan fingrarna, till en viss gräns. Jag kan ge en ny chans. Den kom och den gick.

Om jag är irriterad? Ja, faktiskt. Men som sagt var...man kan faktiskt inte förändra någon. Och är man inte villig att rucka på sin tillvaro, så varför fortsätta? När jag väl bjuder in någon i mitt liv, så gör jag det det är allt eller inget som gäller. Vet man inte skillnaden så jaha...kiss my ass then and fuck off.

Man kan snacka sig lila, men ord är just bara ord, oftast rätt tomma och innehållslösa. Jag pissar på ord. HANDLING is the magic, det är där man visar att det man säger verkligen stämmer.

Han beklagar sig om tidsbrist. Men det skulle bli mer tid över senare?! Om en månad. Var vänlig och skit mig inte i ansiktet. Redan då höjde jag ett ögonbryn och tänkte -jo men visst, hört saker förr men han får väl överbevisa min pessimistiska syn på hans ord. And so he has *S*...det snackas om vikt -vi har umgåts i ett halvår nu, vad har hänt? Han lever likadant, så vad ska förändras? Han snackar om sin träning, men...det verkar ju inte heller vara effektivt mer än i vågor. Han hade inte tid att ses, men han hade tid att leka PT?

Som sagt, det blir vad man gör det till. Jag testade honom. Jag ville se reaktioner. En gång fick jag även nog & bad han fara och flyga. Pfft...?!

Vi skulle käka middag sist ihop, jag väntade och väntade, skickade sms, jag beställde mitt käk, jag åt och efter en koll på klockan ett kort & koncist mess: ? och efter jag började frysa (uteservering) så...reste jag mig och gick helt enkelt. Får ett mess när jag är på T-banan, "drog ni, eller?".

Visste inte om jag skulle garva eller gråta. Är det en fråga, eller ett konstaterande? JA FÖR I HELVETE, VI DROG. Finns absolut ingen anledning att sitta och bokstavligen frysa fittan ur led för en jävla pappskalles skull. En timme är mer än generöst tilltaget. Att ens ha mage att dra ut på tiden SÅ länge?! Du, det finns dörrmattor -jag är inte en av dem, så försök inte torka fötterna på min rygg.

Jag är bara förvånad över hur hans hjärna funkar. Hur jävla korkad är han på en skala?! Men, han kan väl försöka hitta sig en ersättare till mig, lär nog vara svårare för honom att hitta än det är för mig att hitta någon som faktiskt uppskattar mig, som vill umgås, som faktiskt står för vad han säger.

Jag vet mitt egenvärde, jag vet om någon är värd att ge sitt hjärta till. Och nej, han har inget fokus på vad det är han vill egentligen, mer än att "vi tar det lugnt". Jo, men lugnare än så här -då ligger man 2 meter under jorden. Rigor Mortis är vildare än vad han är, liksom mer böjligt & flexibelt helt enkelt.

Och yey...jag är långsint -jag fyllde år, jämt dessutom. Vart var han?!? I Golfbagen! Fick jag ens blommor? Ett grattis? Ett sketet kort? Eller ens en present? Hahaha...han var redan rökt innan sin reunion, men jag tänkte aja man kan väl ha ett tidsfördriv kanske. Men när nivån sjunker stadigt, så...lättar jag ankare.

Svassade runt med hunden...mer kind of förvirrad zorbadans över åkern. Snubbeli snubbel...liter mera bubbel?!

Sexig som få, så lånade jag ett par shorts. De hade rosa blommor på sig. Gillar jag rosa? Nej, inte så värst mycket. Så ni kan se synen: rosablommiga (bara blommorna kan chocka de som känner mig) short, gröna fula gummistövlar, flece och en jäkla dunväst.

Ajm så sexy that it hurts...I mean really HURTS

Sexy (hittat när jag raffsade efter något att tämja kakaduafrippen med) - ett hårband med döskallar på. Det var bara att trycka på sig de mörka glasen, be till gud att ingen...och jag menar INGEN ser en luffsa för att rasta hunden i detta tillstånd.

(Ge mig kaffet, tala inte till mig)

Tog mig halva dagen att återhämta mig mentalt...låg och sov på hängmattan i ett sånt där stadium då man inte ens vet om man sover, är vaken eller gud vet vart man ens är...men...man har gummistövlar på sig & sover utomhus?! Jo, förvirrad kallas det!

Inte ens hunden gillade mig. Jag försökte ta en bild på han. Locka han. Pffft säger jag bara...han hade ett märkligt kuttrande läte, när han sofistikerat vände arslet till min kamera?! Förstår iiiingenting. Ett hickade fyllo i gummistövlar ute på en åker i gryningen torde faktiskt vara lycka. ALdrig har jag väl klivit upp så tidigt för att rasta han?!

Oförskämd är vad han är!

Amen hittade en så vacker dikt...kanske lite vemodig, men tänkvärd trots allt

Och vad händer väl då? Jo, karljävlarna kvicknar ju även till. Är ju precis som vanligt. De har suttit under sina stenar och gömmor för att leka pikaboo igen.

Fick ett mess sent igår kväll av aka Dr.Snuggels -Vart är du, vad gör du? Kan du inte svara mig. Har saknat ditt skratt.

Eh jaha...?! Syrran garvade, eftersom jag precis pratade med henne i telefon när meddelandena började plonka in. Hon undrade vad jag skulle svara på det. SVARA?!

Men snälla någon, om jag svarar så kommer han ju bli överlycklig för den lilla responsen, börja ringa igen, maila, skicka sms och inbilla sig att vi är ihop igen. Tyckte det var tillräckligt när han började höra av sig efter nyår igen.

Livet går vidare. Men mina ragg raggar i cirklar...kanske hoppas de på bättre lycka i nästa sväng, vad vet jag. Men de tycks alltid höra av sig av någon anledning.

...

Ibland kanske det bara är så enkelt. Att kärleken är som en fis, otvungen, avslappnad och pyser?!

HAHAHA

Romantik på hög nivå ;)

Fine, jag säger inte alltid vad jag tycker och tänker...även om jag som oftast är rakt på sak. Men jag analyserar desto värre, summerar och ser en hel del. Sällan att jag är helt fel ute. Även så stänger jag av, liksom ser mellan fingrarna fast...icke att förakta, jag är jävligt långsint.

Trampa mig inte på tårna, även om jag inte fräser...så noterar jag det. Och minns det.

Desto mindre uppskattar jag ambivalenta svängningar och vända kappan efter vinden tendenser. Det om något är en nagel i ögat på mig. När man inte står för sitt ord, så upphör även mitt förtroende tillslut. Jag kan tåla en hel del innan jag exploderar, ibland räcker det med ett ord fel och bam...där smällde det likt fyrverkerier.

Och tillåt mig bara säga det...BAM BAM...det briserar snart.

Det är väldigt många tankar och känslor just nu kring en hel del saker. Men man skall även orka bena ut det, liksom förbränna sin energi åt alla håll och kanter.

Det finns även folk som liksom inte förstår när man ber dem att backa. De jagar mig. Ju mer de jagar mig, desto mer flyr jag fältet. Leave me the fuck alone och förstå mig rätt. Jag kommer inte för du tjatar, jag kommer för att jag vill.

Ska det vara så svårt att begripa egentligen? Folk kväver mig just nu. Många kväver mig med allt vad de vill ha utav mig. Känner att det börjar banne mig bli nog nu.

:) Ursh, jag behöver verkligen sticka iväg och få andas lite. Jag har verkligen mina perioder, mina ups and downs liksom. Men när folk hänger på min rygg så går man slutligen på knäna av allt skit.

Jag är en sån där snäll jävla idiot, som tillåter en hel del, kanske hjälper till mer än jag borde...fast jag har inte alltid hjärta att låta bli. Men det är en sådan svår gräns egentligen att dra. När ska man be folk backa?  Hör väl även till att jag har haft migrän ett par dagar av allt runt omkring mig. Då blir man ju så där happy camper så det visslar om det.

Jag vet inte riktigt i villken ände jag ska börja egentligen. Men jag känner att det är mycket negativt skit just nu som måste sorteras ut, det finns beslut som måste tas. Det finns saker som skall fixas. Sen...så finns det liksom inte direkt ork över till allt heller.

Jag skulle kanske behöva gå till läkaren och göra en riktig koll igen. Men samtidigt hahaha...så vill jag liksom inte veta om det är dåligt. Man kan väl få blunda lite till?

Ibland känns det som man sitter i ett moment 22 på sätt och vis. Drar man i den ena änden, så rasar det i den andra. Hur ska man trassla loss knutarna? Måste jag alltid bli som en Tiger, liksom resa mig och ta ett sjuhelvetes skutt, drämma till med tassen så det rullar och far jämt? Kan verkligen inget gå smidigt? Liksom bara rulla loss, flyta på...inte vara så förbannat knepigt.

Imorgon har jag i vart fall ett möte att avverka. Jag hoppas att det går vägen och att det slutar bra. Har lite så där ångest nästan för det. Ja, på sätt och vis. Är så trött på alla förbannade uppförsbackar.

Jag har sagt sedan innan de ens visste att de själva väntade barn, att det blir tvillingar. En av varje. De vrålade nej, never..blir en bebis punkt. Tänkte hehehe...jo, men säkert, de har visst missat att mamma haft 2 tvillingpar på G. Dock fick de ta bort det ena paret, det andra blev bara en.

Själv är jag grymt tacksam för att man bara fått en i taget. Två på samma gång, mnjae...låter lite besvärligare liksom. Ursh.

Men brorsan & hans dam behöver onekligen en i varje famn, så de inte har tid att tjaffsa med varandra utan njuta av bebistiden. Lite coolt är det med mitt "6:e sinne"...de hade bråkat och han hade kastat sin ring, de letade som galningar efter den utan att hitta ringen. De var så ledsna, att köpa & gravera en ny är inte samma sak. Så sitter vi hemma hos syrran och pratar om det, innan vi skulle ut i skogen med hundarna.

Får en flashback, känner att jag vet nog vart ringen är. Så efter vi gått i skogen, så tar vi bilen hem till dem. Tar med mig brorsans tjej, tar typ 3 minuter och jodå...ringen låg faktiskt nedanför trädet mellan berget. De var överlyckliga och trodde inte sina ögon.

Så när de äntligen sa att de väntade barn, garvade jag och sa...jaha, tvillingarna?! Efter första UL ringde de -jo men tvillingar it is ;) men de inbillade sig att det är två tjejer. Det tror jag inte, jag tror att det är en av varje faktiskt. Flickan kommer bli lik papsi och pojken blir efter sin mor- brorsan har ju blå ögon och hans donna har bruna så jag tror att de få varsin kopia av sig själva. Får väl se om det stämmer...bara dagar kvar nu innan de ska komma. Värsta är att de har snott "mitt" tjejnamn hahaha...men det får de gärna behålla (med tanke på vilket fult namn de själva hade, sorry...men seriöst me no lajk)

Min lilla sötnöt vill tydligen att vi skaffar en till, fick lov att ta mig en funderare på det hela. Nog för att jag inte har något emot fler, men man måste ändå överväga de närmsta 20 åren, så att säga. Barn är lätta att skaffa men tuffare att ta hand om, krävs liksom liten insats utav tillverkarna hahaha och ja, jag gör inte denna resa själv. Som jag har sagt...blir det fler så är det ringmärkning som gäller.