Cico and Stuff

Fine, jag säger inte alltid vad jag tycker och tänker...även om jag som oftast är rakt på sak. Men jag analyserar desto värre, summerar och ser en hel del. Sällan att jag är helt fel ute. Även så stänger jag av, liksom ser mellan fingrarna fast...icke att förakta, jag är jävligt långsint.

Trampa mig inte på tårna, även om jag inte fräser...så noterar jag det. Och minns det.

Desto mindre uppskattar jag ambivalenta svängningar och vända kappan efter vinden tendenser. Det om något är en nagel i ögat på mig. När man inte står för sitt ord, så upphör även mitt förtroende tillslut. Jag kan tåla en hel del innan jag exploderar, ibland räcker det med ett ord fel och bam...där smällde det likt fyrverkerier.

Och tillåt mig bara säga det...BAM BAM...det briserar snart.

Det är väldigt många tankar och känslor just nu kring en hel del saker. Men man skall även orka bena ut det, liksom förbränna sin energi åt alla håll och kanter.

Det finns även folk som liksom inte förstår när man ber dem att backa. De jagar mig. Ju mer de jagar mig, desto mer flyr jag fältet. Leave me the fuck alone och förstå mig rätt. Jag kommer inte för du tjatar, jag kommer för att jag vill.

Ska det vara så svårt att begripa egentligen? Folk kväver mig just nu. Många kväver mig med allt vad de vill ha utav mig. Känner att det börjar banne mig bli nog nu.

:) Ursh, jag behöver verkligen sticka iväg och få andas lite. Jag har verkligen mina perioder, mina ups and downs liksom. Men när folk hänger på min rygg så går man slutligen på knäna av allt skit.

Jag är en sån där snäll jävla idiot, som tillåter en hel del, kanske hjälper till mer än jag borde...fast jag har inte alltid hjärta att låta bli. Men det är en sådan svår gräns egentligen att dra. När ska man be folk backa?  Hör väl även till att jag har haft migrän ett par dagar av allt runt omkring mig. Då blir man ju så där happy camper så det visslar om det.

Jag vet inte riktigt i villken ände jag ska börja egentligen. Men jag känner att det är mycket negativt skit just nu som måste sorteras ut, det finns beslut som måste tas. Det finns saker som skall fixas. Sen...så finns det liksom inte direkt ork över till allt heller.

Jag skulle kanske behöva gå till läkaren och göra en riktig koll igen. Men samtidigt hahaha...så vill jag liksom inte veta om det är dåligt. Man kan väl få blunda lite till?

Ibland känns det som man sitter i ett moment 22 på sätt och vis. Drar man i den ena änden, så rasar det i den andra. Hur ska man trassla loss knutarna? Måste jag alltid bli som en Tiger, liksom resa mig och ta ett sjuhelvetes skutt, drämma till med tassen så det rullar och far jämt? Kan verkligen inget gå smidigt? Liksom bara rulla loss, flyta på...inte vara så förbannat knepigt.

Imorgon har jag i vart fall ett möte att avverka. Jag hoppas att det går vägen och att det slutar bra. Har lite så där ångest nästan för det. Ja, på sätt och vis. Är så trött på alla förbannade uppförsbackar.