Finns alltid skymda korsningar och väjningsplikter att ta hänsyn till, kanske även överraskande moment som får en att parera sin utstakade plan.
Jag brukar titulera det: Shit Happens Liksom. Blunda & ge, res dig & rulla vidare.
Lite tragiskt är det, hade besök av en vän jag inte träffat på ett par år. Våra vägar skiljdes ungefär när jag sprang in mot den berömda väggen, smällde mig ordentligt & bouncade tillbaka in i soffan och tog semester från livet. En tuff period i mitt liv, men jag både förlorade och vann på den trippen.
Nu kom hon förbi, full som ett arsel, medicinerad till vanvett och skrämde mig nästan med all denna frustration som fräste och bubblade. För en stund kände jag inte alls igen denna människa, hon var galen av sorg och smärta, aggresiv som bara den. Man fick inte en syl i vädret, det var "all about me" så vi försökte lugna ned henne, så man kunde föra en normal dialog...liksom höra vad fan är det som har hänt -ja förutom klassikern utbränd åt helskotta.
Jag har ju en förmåga att alltid se vad som är fel, ana mig till problematiken (good or bad, that´s me) och lyckades självfallet pricka bullseye. OUCH! Men det verkade ändå ha en lugnande effekt, efter hon fått ur sig det hela så fick man ont i hjärtat. Frågade givetvis: VARFÖR HAR DU INTE RINGT?! Givetvis det klassiska svaret: Vill inte störa.
Ja fine, man kanske inte vill ha allt lastat på sig. Men...när ska man ha vänner om inte när man har det tufft och kämpar i motvind?! Man har ju själv gått igenom liknande perioder i ens liv, liknande förhållanden och när det tar slut, allt skit som kastas, sidor som skall väljas och allt det där andra...typ samvete som folk även ska fylla med skit åt en.
En sak har jag lärt mig på livets resa -den enda man kan lita på är sig själv...och barnen :) väldigt tragiskt, men så är det. Familjen...mnja...det är en evig balansgång, där kan man inte alltid förvänta sig stöd, det kan huggas och bitas där med men de finns alltid där ändå.
Den här arma kvinnan...helt utlämnad och ensam.
Men det intressanta är, att alla de som pekat med hela handen och fallit själva, då när jag inte låg på topp har faktiskt fallit ned själva nu, livet är inte så förbannat lätt alltid. Och att stå med pekpinnar åt andra hjälper inte, en vacker dag är du själv där och tuggar gräs, liksom undrar vad som hände. Är väl inte så att jag är glad att även de fått käka grus.
Men en sak har man lärt sig, en smula mer ödmjukhet...och jag har blivit lite mjukare. Det hjälper inte att vara stenhård, även om jag fortfarande är hård på vissa saker (men jag tar steg bak & tänker). Men många av dem som jag känner som fallit på knä, de har fortfarande inte lärt sig något. Jag ser dem, jag hör dem och man undrar....kommer ljuset någonsin gå upp för dem? En av dem...som var värst nästan, hon har fått böja på huvudet nu...hon har sett "ljuset" och kanske äntligen insett att hennes grava avund och missunsamhet kan vara farlig för henne själv.
Nej, jag är inte the allmighty själv heller, men jag reflekterar, jag tänker, jag ser. Jag vill i vart fall förändra förfallet :) och jag har insett att karriär är fan ta mig inte allt, pengar är fan ta mig inte allt -inte ifall att du inte hinner leva och njuta undertiden. Då är det bara waist of time and energy, det kommer dränera dig fullständigt, dra dig till botten och spotta upp dig som drivved.
Folk som tror de vet så jävla mycket, de måste inse att folk är ite ärliga med allt...och det är bättre att finnas som em hjälpande hand än att skvätta mer skit i båten för att se om/när den tippar. En vacker dag är du själv där -vill du drunkna eller...vill du ha hjälp?
