Kvidivitt and shit
Kategori: Vardag
Vaknade i gryningen av fågelkvitter och det kändes faktiskt mysigt. Se dagen gry och en ensam liten pippi som sjöng.
Normala fall brukar jag inte alltid gilla de befjädrade uppenbarelserna som stjäl min nattsömn, bajsar ned hela min balkong, välter saker och käkar upp mina odlingar.
Men just i morse så var det okej.
Kanske för att det var en solitär sångare och inte ett inferno kakaduor som skriade hysteriskt. Eller...medelåldern har slutligen tagit strupgrepp om mig, tvingar mig att uppskatta fåglar?! Den som lever lär väl få veta hur det fortlöper.
Kanske blir prickskytte med vattenpistol, med håret på ända och ett jäkla fräsande om någon vecka?! Who knows.
Haft ett något givande samtal på morgonen, utan direkt hårda ord utan bara...ja, stenen släppte. Det är över nu. Nu kan man gå vidare med vetskapen. Egentligen hade jag rustat mig för en verbal combat, men kände att varför ska jag slösa min energi på något som ändå inte kommer att leda till något positivt?
Finns det egentligen en seriös anledning till ett relevant avslut?
Nej, jag känner faktiskt inte för det. Och det är bara att damma av sig och köra vidare. Det blir liksom inte mer än så här.
När jag lägger ned min själ i något, så gör jag verkligen det. Men ska det bli en massa skit konstant, ja men då orkar man liksom inte ge sin själ -för det är att likställa att kasta pärlor för svin.
Dvs väldigt onödigt.
Men visst, man kanske skulle slängt sig in huvudstupa och avsluta det med en konflikt så infekterad att den berömda röda rullgardinen åkt ned.
