Cico and Stuff

Har skrattat mig fördärvad, hunden är så knäpp ibland att man inte vet om han någonsin kommer framstå som klok. Höll på att leka med han, kasta boll, finta han med bollar för att se hur han tänker. Djupt irriterad går han till sin bur, ställer sig på bakbenen och öppnar dörren. Tar demostrativt fram sitt grisöra och talar om att jag troligen har kränkt han, liksom förolämpat han.

Ett fnys och han tar sig friheten att hoppa upp i soffan för att slaffsa med sitt öra?!? Say what? Inga grisar i soffan tack! Då tar han sitt öra och smyger omkring, lyckas trampa snett i leksakslådan, så han tappar örat...jag skrattar så jag nästan gråter över hans uttryck. Skitsur blänger han tillbaka, lyckas trassla sig ur leksakslådan och tar sitt öra. Vänder demostrativt ändan till och slickar på örat?!? OMG...han är ju en komedi när han inte bara är ett litet skällande monster.

När vi kastar boll igen, så blidkar jag hans sårade ego. Han flyger genom luften, fångar bollen och är helt galen av lycka igen. Gör ett fulkast, bollen rullar över skrivbordet och trillar ned bakom, landar på något mjukt så han hinner inte uppfatta vart den tar vägen. Men det går inte att såra herrn...genial som han är efter ett par minuters letande så ser han den andra bollen under skrivbordet. Boll som boll verkar han tänka en sekund, sen springer han och tar den...gör en grand tour med bollen i käften, jabbar med den mellan tassarna och slutligen...tillbaka in i buren. Öppnar dörren och gömmer bollen i täcket. Ingen får skratta åt han...INGEN...helskotta heller, han förlorade en boll men vann en annan.

Gissa vem som skrattar och skakar på huvudet. Knasboll.